Sitter här o längtar o längtar...längtar efter min pojkvän..saknar honom så otroligt mycket att det inte går att beskriva med ord ens. Efter mina barn så är han det bästa som finns i mitt liv..trots att han då bor över 100 mil bort=(   Älskar honom av hela mitt hjärta och jag vet att han älskar mig lika mycket, trots att jag inte alltid varit så snäll med honom. Har med mina handlingar sårat honom massor men jag har även sårat mig själv lika illa.

Förstår att han inte kan ha så mycket tillit till mig efter allt men önskar att han en dag kan förlåta mig men inser ju att det inte är så lätt.

Idag har det iaf varit riktigt trevligt...var ju o käkade hos Stina..o bara av att umgås med henne får jag sån sinnesro i själen hon ger så mycket av sig själv...man blir helt enkelt glad av att ha henne omkring sig.

Cyklade dit o tillbaks o jag säger då det...att dra en cykelvagn med ett barn i bakom sig är ingen lek precis...faan vad man får ta i..man håller ju på att tuppa av i uppförsbackarna=)

Intalar mig att det kommer att bli lättare efter några veckor..hoppas det iaf!

Var oxå på utvecklingssamtal idag ..på dagis...där fullkomligt öser dom beröm över min son...vilket underbart barn han är o så...Vad stolt o glad man blir då=)

Men jag förstår dom ju...för han är faktiskt helt perfekt i alla avseenden..iaf i mina ögon"ler"

Var på utvecklingssamtal med äldsta dottern igår o det kändes oxå jättebra...så skönt att det börjar gå lite bättre för henne i skolan.

Hon halkade in på fel väg men jag tror det håller på att vända nu...

Nu ska jag slappa en stund framför tvn..tjingeling!

Jag funderade på varför jag har så svårt att skriva ner saker som jag känner eller som händer i mitt liv...Har mer än en gång startat upp att skriva för att sen radera bort allt igen...det är som om jag får sån skam o ångest av att lämna ut mig själv..känner mig så utelämnad o dålig.

Gode sjukt va...

Men ofta har jag så mycket runt omkring mig o allt blir som ett enda trassel...vet inte vart jag ska börja eller hur jag ska formulera mig.

Försöker verkligen att leva i nuet o ta dag för dag...men det är inte lätt...alltid tycks nåt komma emellan som gör så jag faller igen.

Jag har alltid haft svårt för att sätta gränser...lätt för att älska...lätt för att förlåta och för att tro det bästa om alla människor...

Kanske därför man blir trampad på om o om igen...kanske man ska va misstänksam, hård o kall..Är det då man klarar sig bäst här i livet?

Kanske ska man inte känna så mycket...eller tänka så mycket...bara flyta med..

Tyvärr så har livet gjort att jag inte har samma tillit till människor som förr..jag vet att människor kan va grymma o känslokalla...till och med jag..

Jag formades av min uppväxt till att bli en mycket osäker person med ingen som helst självkänsla...men har sedan formats än mer av mitt vuxna liv till att faktiskt tro att jag betyder nåt, att jag är värdefull, att människor faktiskt kan tycka om mig.

Trots att jag periodvis som vuxen också har haft många svackor, därav umgåtts med fel personer, haft destruktiva förhållanden..saker som ledde till att jag blev totalt nere i botten...men tror nog att alla mina erfarenheter(även dom dåliga)gjort mig till en stark människa som vågar leva mer och faktiskt tro att jag duger som jag är=)

Trött som fan o ont i hela kroppen...tvättar o har bakat..fixat mat o sprungit ute med ungar hela dagen...klart man blir trött då...Min son lärde sig att cykla igår utan stödhjul...o vad han var lycklig...hela han sken som en sol=) men lite svårt med start o inbromsningen än iof...varav detta springandes för mig..måste ju springa brevid hela tiden. Har haft en hel del trevligt idag oxå...umgåtts med en vän som bor här brevid bara, hon bjöd på bullar o vi surrade en stund medans ungarna lekte=) Sen kom en annan vän hit på eftermiddagen..så lite paus har jag ju haft med=)Skulle bara va så skönt om den här förbannade värken kunde försvinna..åtminstonde för en dag..va livet skulle kännas lätt då=) men som det verkar så är det bara att acceptera den som en del av sig själv, vilket är sorgligt men så sant.Hade en dust med min tonårstjej idag oxå..har innan berättat för henne att hon absolut inte får ringa mobilsamtal från hemtelen...helt enkelt för att jag inte har råd att betala såna telefonräkningar. Kom iaf på henne idag med att ha ringt tre ggr till mobil bara idag! o det var ju inga korta samtal heller...så nu har jag spärrat telen till mobiler...fast det vet hon inte än, men lär ju snart märka det=)

Lustigt värre att kliva upp o se en massa snö ute på marken då....inget man hoppas på precis...nu när det nästan blev barmark..fast det här kommer att fara bort idag hoppas jag=)Fick besök av min kära vän igår, hon var så hurtig o gick från öjebyn o tillbaks, fast det var typ snöstorm ute=)Var så skönt att hon kom hit, hade mått så dåligt tidigare på dagen, men när hon var här så var det som bortblåst..allt känndes så mycket bättre då o sedan. Jag är verkligen tacksam över att jag har henne i mitt liv...Idag ska jag ta o gå till öppna förskolan med min son, det är rätt kul, han älskar iaf att va där=) Sen så kommer flickorna hem ikväll, så skönt, jag har verkligen saknat dom...Då blir det liv i luckan igen=)

Fy vad det svänger...ena dagen känns allt bara piss o nästa kan livet kännas riktigt underbart. Gör väl så för många kan jag tänka mig..men jag verkligen hatar den där känslan jag får, att jag är helt värdelös o att jag är ensam, så ensam att det gör ont inom mig. Känns som att jag sitter i en glasbubbla o ser på när andra människor lever sina liv, att jag aldrig ska kunna komma ut från den fast jag ¨mer än allt annat vill höra till jag med. Som sagt så svänger det kraftigt...för att ena dagen känna så kan jag nästa, eller ibland samma dag, känna att jag visst är värdefull, att jag har massor av människor i min närhet som bryr sig om mig o som jag bryr mig om. Det gör inget att jag är sjukskriven, kan jag ju inte rå för iaf, jag gör ju mitt bästa och det är huvudsaken. Jag tar hand om mina tre underbara barn och försöker va en bra mamma för dom. Så varför känner jag mig så värdelös ibland då kan man ju undra....

Vaknade rätt så utvilad imorse...ingen huvudvärk=)..kikade ut o vad ser man..jo det har snöat inatt...men nu är solen framme så det lär nog tina undan.Ska till en väldigt speciell vän sedan, hon är mor till min sons halvsyster och vi har en jättenära relation vilket är enormt roligt...Hoppsan...måste nog gå o hänga upp tvätten ser jag...så man får nå rena kläder=)Ha en bra dag alla!

Jag är verkligen tacksam över att jag har så fina o underbara vänner...tack vare en av dom har jag haft en supertrevlig långfredag=)Hon hade gjort så supergod mat och det är alltid så kul o avslappnat att umgås med henne. Hoppas hon vet hur mycket jag värdesätter hennes vänskap, trots att vi periodvis knappt har träffats så finns hon alltid kvar. Nu ska jag ta en skön varm dusch o sen hoppa i säng tror jag, har sån förbaskad huvudvärk, är väl från nacken som vanligt...godnatt!

Så less man blir...regn...snö...hagel...storm...= aprilväder, jag vet=)Men det har ju varit så här en vecka nu och kunde gärna få bli så där soligt o härligt som det var innan....Ohoj då! ser man på...solen kikar visst fram nu..nice=)